| |
När man var liten och lade sig kvällen före julafton var det ofta svårt att somna, i alla fall för mig. Tankarna vandrade fram och åter i en skön blandning av spänning, upphetsning och en liten smula skräck. Nu befann jag mig långt senare i livet på ett vandrarhem på Nya Zeeland och känslan i kroppen var likadan. Nästföljande morgon, om bara några få timmar, skulle vi träffa vår flugfiskeguide John och fiska tillsammans en hel dag. Vi hade aldrig träffats eller pratat med varann, bara haft kontakt via e-post. I nattens mörker snurrade tusen frågor i mitt huvud. Kommer vädret bli bra? Är vattenståndet okej efter senaste veckans högvatten? Kommer jag att kunna se fisken? Kan jag kasta tillräckligt bra?
Efter en orolig natts sömn vaknade jag tidigt och gick upp trots att jag hade kunnat ligga kvar ett par timmar till. Jag tog en uppfriskande dusch och började fixa lite frukost till mig och min fiskekamrat Erland, som fortfarande sov gott i sin sovsäck. Morgonen grydde över det grönskande landskapet och trots låga moln kunde man ana strimmor av blått i det grå täcket. Med andra ord såg det ut att kunna bli en fin dag. Det var ännu långt till avfärd, och visst är det konstigt hur tiden kan krypa fram ibland….
Efter frukostbestyr kom vi iväg med alla fiskeprylar inpackade i bilen. Vi ringde John från mobiltelefonen för att bestämma mötesplats. Visst är det fascinerande att man kan ringa till en person i en helt annan del av världen och bestämma tid och plats. Det hade varit lite mer omständligt att sköta allt från en gammal hederlig telefon, men visst hade det gått! Kanske var det charmigare förr på sitt sätt, med större krav på improvisation om man skulle behöva ändra i planerna. Nu bestämde vi att träffas vid ett vägskäl en stund senare och när vi kom fram stod John där med sin slitna jeep. Vi lastade över våra saker i hans bil och parkerade vår egen tvärs över vägen. Det kändes direkt att det här skulle bli en bra dag, en sådan där skön känsla i magen. Det är svårt att förklara, men du känner säkert igen det och det märktes att John varit med förr ……..
Vi körde längs en liten, gropig och slingrande väg som löpte längs floden vi skulle fiska i. Trädens grenar hängde tunga längs sidorna och bildade på vissa ställen en tunnel av löv. Vägen blev smalare och smalare och det var ganska många vattenpölar. Då visade sig erfarenheten hos vår guide genom en liten, men oförglömlig kommentar.
” Det ser bra ut pojkar, det är klart vatten i pölarna – ingen har kört här idag!” Vad säger man om sådan information? Några kilometer längre upp på vägen stannade vi och lastade på oss allt vi skulle behöva för dagens fiske. Vägen låg här ganska långt ifrån floden och det var nu den riktiga valutan för att fiska med guide startade. En liten, mycket svårupptäckt stig ledde in i den täta vegetationen i riktning mot det hägrande fiskevattnet.
Den stigen hade vi aldrig hittat på egen hand och den ledde oss ned genom skogen, brant och vindlande. Bitvis var det rena klätterpassager med gamla upphängda rep och lianer att hålla sig i. Efter en stund nådde vi flodnivån och såg då spåren av det högvatten som varit några dagar tidigare. Det var dock fråga om en helt oreglerad bergsflod, som snabbt transporterar undan vattnet när det slutar regna. Vi följde floden en bit nedströms och det såg väldigt fint ut. För att komma i bra positioner för fisket började vi med att vada över till andra sidan i det iskalla vattnet.
Efter månader av planering, en lång flygresa och en sömnlös natt kan man lugnt säga att vi var rejält fiskesugna. Vi riggade våra flugspön med en klassisk kiwi-style nymfrigg bestående av två ganska tunga nymfer och en indikator en bit upp på tafsen. Man kan verkligen överarbeta detta med indikator, men John gjorde det enkelt och hade en burk med vanlig preparerad ulltråd i fiskevästen. Vi tog några bitar och knöt fast på tafsen med en enkel ögla. Detta innebar ju också att om man ville byta fiskemetod var det bara att ta bort ullen och dra ut en oskadd och omedelbart fiskbar tafs.
Dags att fiska! Nu skall det väl bara vara att kasta ut nymferna på ett lämpligt ställe och håva in första fisken, eller…?
Vi började lång ned i en pool och jobbade oss uppåt mot inloppet där vattnet rinner in i poolen. Jag märkte att jag blev bedömd. Min lina var av det moderna slaget med en kort ganska tung klump, men med en tunn skjutlina efter. När det gäller att sikta på ett synligt mål tycker jag att den linan är suverän, men John var ute efter långa flytsträckor och den tunna linan gick inte att styra med mendningar vid fiske uppströms. Vi kom nästan upp till toppen av poolen innan John blev riktigt på hugget. Solen kom fram och han sa plötsligt att han såg något som enligt hans erfarenhet kunde vara en fisk. Han pekade och jag tror att jag förstod vad han såg. Kanske kunde jag urskilja någon slags skugga som svävade över botten. Jag fick till ett riktigt kanonkast och landande nymferna precis lagom uppströms skuggan. Indikatorn dök och HURRA, nu stod jag där med fast fisk i solskenet i Nya Zeeland! Jag minns att jag tänkte ”undrar vad dom gör hemma på jobbet nu”. Fisken kämpade hårt och stökade runt i poolen ett bra tag innan jag kunde leda in den till Johns gamla och välanvända håv. En fin fisk närmare två kilo! Hemma skulle man ha varit i trans och varför inte även när man är på Nya Zeeland? Man ändrar konstigt nog kriterier efter var man befinner sig, men ärligt talat så har jag inte fångat så många större eller vackrare fiskar än den jag just då höll i min händer. Och definitivt inte på något vackrare ställe!
Dagen blev en succé. Erland och jag turades om att fiska med John och det var bara med honom vid sidan som vi lyckades kroka fiskar. Johns lokalkännedom och erfarenhet yttrade sig vidare i att han visste att fiskarna ofta stod extremt nära land. Detta är en nyttig kunskap även hemma i våra vatten då man bör titta nära land först och fiska av detta område noga. Utan guide hade vi definitivt kastat våra flugor längre ut och antagligen både skrämt och missat många fiskar. Nu smög vi och kröp längs kanten av floden och hittade flera fina öringar som stod invid stranden och åt för fullt. Vi fick väl kanske 3-4 fiskar var i håven, men såg och kastade på många fler.
Som så ofta fiskade vi tills vi egentligen var lite för trötta och hungriga. Vi avslutade dock med en god måltid på stranden. Sedan sa John att det fanns en stig upp till bilvägen. Vid ett brutet träd gick vi in i skogen. Det var omöjligt att se en stig, men den fanns där! Efter en likadan klättring som den förra, nådde vi så småningom vägen och kunde följa den tillbaka till bilen.
Så varför skall man anlita en fiskeguide? Det kostar ändå några tusenlappar per person. Visst hade vi kunnat hitta de här ställena själva men vi hade säkert lagt en massa tid på sträckor utan fisk i stället för att som nu kunna gå direkt dit där fisken fanns. Och vi lärde oss mycket! En hel eller halv dag med guide i början av resan är en mycket god investering om man vill nå ett bra resultat under resten av tiden. Jag tror detta gäller oavsett om man reser långt bort eller är i sitt hemland. Dessutom kan man ju knyta givande kontakter som man kan försöka att upprätthålla i framtiden. Jag har t ex regelbunden kontakt med John via nätet och får spännande berättelser om fisket på andra sidan av jordklotet!
************************
Vänligen respektera att alla bilder på denna websida är skyddade av upphovsrättslagen, och därför ej får användas, kopieras eller reproduceras utan godkännande från Bertil Sundquist / www.fiskebild.se
************************
Tillbaka till: www.FiskeBild.se |
|